Jag känner mig ofokuserad och jag tror jag är lite känslig. Det enda jag vill är att känna mig speciell, som om jag betyder något. Ska det vara så svårt att hitta rätt, hitta någon med lika mycket hjärta som hjärna. Jag är en sådan som vill ha lika kul med min partner efter 10 år som man har den första tiden man är tillsammans.
Varför blir folk så tråkiga, faller in i rutiner och som prioriterar jobbet före sina barn.?
Vad vill man minnas när man ligger där på sin dödsbädd?
Bitter eller inte men jag vet att jag iaf inte kommer gifta mig, aldrig förlova mig igen och inte heller bo ihop med någon de närmsta fem åren. Folk verkar vilja ha allt eller inget, men mellantinget då? Är det fel.
Jag börjar fundera på ifall alla gamla pojkvänner hör av sig för att de förstått vad de förlorat, men ni ska veta att det är för sent nu, jag vill ha nya tider...bättre tider..se framåt och inte bakåt...
Som alltid svamlar jag när jag är trött, men det är skönt att skriva av sig.
Over and out
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar